Efter flera dagar härifrån tänker jag börja skriva om det som håller på att äta upp mig inifrån. Jag har sån ångest över att Erics semester snart är slut och jag vet inte riktigt hur ja ska hantera det här. Jag har aldrig känt så här…
Eftersom jag aldrig har känt så här innan kan jag inte riktigt sätta fingret på om det verkligen är att Eric börjar jobba på måndag eller om det är flera andra faktorer som gör att jag mår såhär.
Jag har ju aldrig haft en sommar som slutar på det här viset någonsin där framtiden är så ovis. När vi var mjölkbönder va vi inne i ett ekkorhjul som gav en trygghet i att du alltid visste på ett sätt vad som skulle göras varje dag. Och sen vi slutade vara mjölkbönder har jag ju alltid haft fokus på graviditeter och att jag vet jag ska vara hemma med barnen.
Nu ska jag helt plötsligt vara egenföretagare i en tid i livet där livet går fortare än någonsin. Känns som att även om jag bokar in jobben så långt innan så bara springer tiden iväg till deadline…
Åhhh skulle vilja förklara så mycket mer men nu ska jag äta lite frukost med familjen och verkligen försöka njuta av våra sista dagar ihop.
Vi hörs snart igen
Det fixar sig alltid, och för att citera den kultförklarade författaren Douglas Adams ” I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”
Tack <3