Vilken otroligt vacker augusti och sensommar vi har i år. Har ju kunnat njuta hela sommaren av vackert väder men kanske lite stor brist på regn just här. Det är väldigt torrt! Nu ska jag berätta något som jag fortfarande har ont av i bröstkorgen och kommer göra det svårt att sova…
Minns inte när jag var så rädd sist…
Jag och mina systrar är inne i en period där vi självhushåller på allt vad vi kan just. Frysarna fylls bland annat av vinbär, hallon, broccoli och gröna ärtor. Och fokuset nu som mest har varit på skogshallon då det känns som det är så otroligt kort tid man kan hinna plocka dessa goda bär.
Så idag som vanligt tog vi hela gänget med ungar för att lägga 1 timma eller 2 på att plocka skogshallon. Min syster hade varit smart och tagit med små tält där barnen lekte intensivt med varandra medans vi var mitt i det bästa hallonsnåret.
Vad vi en gör måste man ständigt titta vad Nils gör för sen han lärde sig gå har det gått vilt till och det känns som mitt hjärta har stannat 100 gånger. Jag kände direkt att nu har vi varken sett eller hört Nils och började ropa på barnen i deras intensiva lek fall han var mitt där inne i kaoset av små tält.
Innan dom ens han svara hade min puls börjat öka och jag sprang för att börja leta. Han var helt borta och när jag var på väg åt ett håll på en väg kom jag på att i den andra ände av vägen är det ett större vattenhål där köttdjur dricker vatten. Jag har aldrig sprungit så fort och vi alla letade och ropade. Jag fick sån panik!
Min ena syster hade fortsatt på den vägen jag vände för jag kom på vattenhålet och när jag kom ifatt henne igen hade hon fortfarande inte hitta honom. Jag visste inte om jag skulle vända igen men syrran fortsatte framåt och fick då se Nils längre fram på vägen. Då bröt jag ihop.. Fy fan vad hemskt det var!
Han har en gång tidigare krypet in hönsens väg in i hönshuset så jag inte hittat honom på en stund men då blev jag inte lika rädd som denna gången eller när min pappa kom med ett lass balar precis vid husen och han då på ett ögonblick försvunnit in i ett hus till min svåger Magnus. Hur mer jag tänker desto fler saker kommer jag på… Puuust
Min älskade vilda Nils du skrämmer slag på oss alla och sliter på mitt hjärta på alla sätt ❤
Ojoj tur det gick bra, den känslan har jag upplev ganska många gånger också som mamma till en Nils nu 11 år (och en Olle 8 år). Hjärtattackerna har tack å lov minskat med åren, men hade en relaterad till vatten senast idag. Men kan säga att det värsta var nog när Polisen med helikopter letade efter Nils. Han hade följt med en ny kompis hem visade det sig. Ett tag kändes det som att vi borde döpt honom till Emil istället ;). Kram