Familj/Barn Livsstil/Vardag

Märta föddes i den mörkaste tiden i mitt liv.

Jag tror jag faktiskt någon gång har pratat och skrivit om detta innan? Kan komma ihåg något inlägg där jag berättade att jag kom i sådan chock och sorg att vi fick åkan in till förlossning en tid innan för att se att allt va okej.

Idag fyller ju Märta 3år och det påminner alltid mig om hur hon räddade mig ur den svåraste, mörkaste och tuffaste tiden hittills i mitt liv. Märta och Vera är hela min värld och alltid det jag sätter först här i livet så mycket att det blir fel. Men det tar vi en anna gång.

Kan det varit 2 veckor innan Märta föddes som vi fick veta att min lillebrors cancer hade spridit sig så fort och mycket att dom berättade för oss att han max hade 6 månader kvar att leva. När Märta föddes va första gången jag på länge kunde känna lycka igen. Jag glömde livet som va just då och hon va det enda jag ville se och tänka på. Jag var en sån mamma som hade tur att få känna sån gränslös förälskelse och kärlek till mitt älskade nyfödda barn direkt. För så känner verkligen inte alla. Jag tror att varje start med en nyfödd är unik och kan vara allt mellan ljus och mörker.

Det va så många gånger jag kunde titta på henne och fina ljuset i det mörker vi levde. Att få andas ut stunder när ångesten och sorgen höll på att kväva mig. Sorgen blev så mycket större och kraftigare när Märta kom när man är mitt i alla hormoner och baby bluesen.

Sen mitt i allt får man ju som en aha upplevelse vad ens föräldrar är för en när man helt plötsligt själv är en förälder. Att då förstå att mina föräldrar skulle få förlora ett barn som de kände lika gränslös kärlekt till som jag kände för Märta gjorde det bara ännu värre.

Jag är så tacksam att min lillebror vågade berätta för oss syskon vilken sorg han kände över att han inte skulle få vara med när han syskonbarn skulle lära sig gå. Märta har två kusiner födda samma år nämligen. Att jag vet om såna saker gör mig så fruktansvärt tacksam till livet väldigt ofta och ni kan ju bara förstå hur blödig jag va när lillebror fick se Märta gå. Eller nu i år när Vera började gå. Det är sånt här som inspirera mig så mycket i livet att jag just fått vara med om så oerhört känslosam saker. Jag kan nästan se det i mina bilder hur dom mer och mer ska visa det där fruktansvärt lilla jag ser i vardagen som gör det såå otroligt vackert att man fortfarande får vara med och leva.

Ett mirakel gjorde att Johan fortfarande finns hos oss idag och det här är nästan svårt för mig att skriva om det här för ibland känns det inte som det är sant.

Det blev djupt och rörigt det här men jag tror det är vägen till att ni förstår mig mer och varför jag lever som jag gör.

Nu ska jag gå och pussa på mina barn och leka med dom saker Märtas fått idag på sin 3-årsdag <3

Ha en riktigt fin helg min kära följare

You Might Also Like...

4 Comments

  • Reply
    Kristin
    4 oktober, 2019 at 21:10

    ❤❤❤❤

    • Reply
      Elinlewenhaupt
      6 oktober, 2019 at 19:34

      <3

  • Reply
    Marie
    7 oktober, 2019 at 11:25

    Oj oj, rätt in i hjärtat gick den här texten! Fulgråter, livet är så skört, så glad för er skull att din lillebror fortfarande är hos er ♥️

    • Reply
      Elinlewenhaupt
      9 oktober, 2019 at 08:07

      Tack Marie <3 ja livet är verkligen skört och man får njuta så länge det är härligt och vackert <3

Leave a Reply