Jag har ju tidigare berättat att Märta föddes i den tuffaste tiden i mitt liv och det finns saker som verkligen satt sina spår sen de tiden. Hur lite eller mycket sjuk mina barn är så är jag vaken under natten väldigt mycket för att se hur dom mår.
När Märta föddes hade ju läkarna precis innan talat om att min bror hade 6 månader kvar att leva. Att bli en nykläckt förälder och samtidigt behöva tänka så mycket på döden traumatiserade mig. Märta fick fort sin första förkylning som sen blev sjukt jobbig förkylningsastma som tar tid att får rätt hjälp med. Det va många nätter jag satt uppe med henne sovandes på mitt bröst för att veta att hon fick luft. Det va så många gånger hon tyst kräktes slem över hela sig själv när hon va så liten och hostade så hon inte fick luft och det va sjukt obehagligt. Och det blev inte bättre av att Märta i början skrämde mig med att dykreflexen så det såg ut som hon aldrig mer skulle börja andas igen. Jag blev ju livrädd för att hon också skulle dö det allra finaste jag sett och fått i mitt liv.
Så nu vet ni att jag är en orimligt orolig förälder när det inte egentligen behövs. Och det är tur jag har en man som har jobbat på sos och nu inom räddningstjänsten för han har verkligen fått mig att kunna hantera mina orostankar så vi inte fått klippkort på akuten för ingenting.
Så här sitter jag rätt sliten då jag flera flera gånger tittat på Vera i natt för hon har haft feber över 40 grader. Hon har sovit jättebra för att ha haft så hög feber i 2 nätter men jag kan omöjligt sluta att titta på dom fast det kanske bara är den enklaste förkylning.
Usch känner att jag inte riktigt får fram vad jag vill berätta och hur det känns men jag gjorde alla fall ett försök.
Hoppas ni får en fin dag/ TRÖTT MAMMA
